Samtal med barn

Att samtala med barn om syskonsituationen handlar i första hand om att lyssna till vad barnet vill berätta. Det handlar om att hjälpa barnet att berätta om hur det är att vara syster eller bror och berätta om sina tankar och känslor, om det som är roligt och som man blir glad av, om det som är svårt och om det är något som barnet undrar över.

Först det kanske enklaste, barn som frågar behöver svar och i förskoleålder och tidig skolålder är barns frågor ofta mycket konkreta. "Vad är det med min syster/bror? Hur får man såna där sjukdomar som inte går över inne i mammans mage? Varför har ingen tid med mig? Har jag gjort något som gjorde att det blev så här? Är det mitt fel? Blir det bättre sedan? Kan jag också få det?"

Barn behöver svar på just det de frågar om. Det räcker ofta med ett ganska kort svar och det är viktigt att de svar vi ger är sanna och svar att bygga vidare på när barnet blir äldre och frågorna kanske återkommer på en annan nivå. Vi behöver också ta reda på vad det vi säger betyder för barnet och till exempel fråga: ”Vad tycker du om det jag sa nu? Är det något mer du undrar eller vill prata om?” Det ger möjligheter att få veta hur barnet uppfattar det som sagts och om barnet vill prata vidare.

Barn berättar ibland på ett annat sätt än vuxna och värderar inte på samma sätt som vuxna. Man kan säga att barn berättar mer horisontellt medan vuxna ofta tänker mer vertikalt och i yta och djup. Ett exempel på hur barn kan berätta är en liten pojke som när vi pratade om vad han tyckte illa om sa: Jag tycker väldigt illa om sjukdom, bråk och ravioli. För honom var alla de sakerna sån´t han tyckte riktigt illa om. Jag tror att vi vuxna emellanåt förirrar oss i det där med yta och djup och tankar om vad barnet kanske borde säga och berätta. Vi kan behöva påminna oss om att ta emot och bekräfta precis det barnet säger och inte tänka att barnet borde ha sagt något annat eller på ett annat sätt. Barns konkreta berättelser och frågor är lika viktiga och lika mycket värda som det vuxna tänker som djupa och svåra frågor.

I den annorlunda syskonsituationen behöver barn ord och ett namn på sin systers eller brors funktionsnedsättning så de kan prata om vad det är, de behöver få berätta om sina tankar om varför det blev så här och tydligt få veta att funktionsnedsättningen inte beror på dem eller är någons fel. De behöver hjälp att skapa en helhetsberättelse och skapa ett sammanhang. I allt detta är det viktigt att de får berätta om och anknyta till sig själva och själva får vara i fokus.

Samtal och samtalskompetens – till professionella

Syskonsamtal handlar om att vägleda barn och föräldrar i tankar, känslor och frågor som kan vara svåra att närma sig på egen hand. Det handlar om att med följsamhet väva in de teman och uppgifter som samtalet ska innehålla och som samtalsledare är det viktigt att vara medveten om betydelsen av att skapa trygghet och tydligt bekräfta barnet. Metoder och samtalsverktyg behöver integreras i en helhet och ett sammanhang och användas på ett känsligt, anpassat och inlevelsefullt sätt.

Barnets egna berättelser

Det är viktigt att det är barnet som berättar. Som vuxen får man tänka på att inte prata för mycket eller ta för givet att barnet uppfattar sin situation på det sätt som den vuxne gör. Barn vet saker som vuxna inte vet och barn vet ofta mer och annat än vuxna tror. Barn och vuxna har också många gånger olika syn på vad som är viktigt, svårt, problem eller inte problem alls.

Trygghet och tillit

Att prata med barn kräver en stark förmåga att leva sig in i barnets berättelser och bekräfta det barnet säger eller visar i sitt beteende och med sitt kroppsspråk. För barn betyder bekräftelse att de blir sedda och lyssnade på och att vuxna visar att det barnet uttrycker är viktigt. Och barn är särskilt känsliga och sårbara och i behov av bekräftelse och respekt.

Ett familjeorienterat synsätt

Samtal med barn i förskole- och skolålder kan vara individuella samtal, samtal i barnets familj och samtal i grupp. Det viktiga är att samtalen också innefattar föräldrastöd och på ett varsamt sätt hjälper barn och föräldrar att komma igång och samtala om syskonsituationen även hemma i familjen. Men hur ska man då prata? Och är prat alltid bra? Och hur pratar man på ett sätt som gör att det blir bra för barnet? Hur formas dialogen som handlar om den svåra konsten att lyssna in barnet, svara på frågor och prata på ett sätt så att barnet vill fortsätta att berätta?

Håll dig på vägen

Om vi liknar samtal vid att köra på en slingrig väg så kan vi tänka på att försöka hålla oss på den vägen och undvika att köra i diket. Vi kan försöka hålla oss borta från diket ”tala med barnet om allting” och det lika förrädiska diket ”tystnad och att inget säga”. I samtal kör vi då och då i diket, så ser verkligheten ut, och det gör ingenting. Det vi behöver göra är att snabbt försöka ta oss upp på vägen igen och vara nära barnet och barnets tankar och frågor.

Råd när det gäller samtal med barn om svåra frågor

All nuvarande kunskap och erfarenhet visar att barn tidigt skapar sig föreställningar och förklaringar på sin egen och sin familjs situation. Vi vet också att barn vill vara delaktiga och att delaktighet är viktig för självkänsla och psykisk hälsa. Därför är våra bästa råd när det gäller samtal med barn om svåra frågor:

  • Vänta inte och se tiden an, ta initiativ och försök ta reda på vad barnet tänker och vet
  • Gör funktionsnedsättningen pratbar och begriplig i en så trygg situation som möjligt
  • Sprid kunskap till förskola och skola så barnet kan få förståelse för sin situation
  • Prata vid flera tillfällen under barnets uppväxt. De särskilda livsfrågorna om syskonsituationen finns med hela livet

Det är också en hjälp att som vuxen veta mer om vad barn i olika åldrar brukar fråga om och vara upptagna av och du får många konkreta exempel och berättelser från syskon i avsnittet Samtalsverktyg. De ger hjälp att fundera över vad som är en lagom berättelse till fyraåringen som har en syster med cp-skada. Vad är att ”Hålla sig på vägen” när vi ska svara fyraåringen som frågar Varför? eller Kan jag också få det? Och vad är ett svar på femårsnivå när femåringen frågar Varför just min syster? Varför fick just hon ryggmärgsbråck, svaga muskler, en Cp-skada, eller prickar i hjärnan - familjens uttryck för utvecklingsstörning? Hur svarar vi sexåringen som frågar Var din mage lite förkyld när min syster låg där? Eller nioåringen som undrar Tror du på forskningen, tror du att forskningen kan hitta något som kan hjälpa min bror i framtiden?

Text: Christina Renlund

Tipsa en vän
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)