En temadag för syskon i tonåren – erfarenheter och exempel på upplägg

Alla barn och ungdomar som har ett syskon med funktionshinder borde erbjudas att få delta i någon form av gruppverksamhet där de får möta andra barn/ungdomar som också har syskon som kräver extra mycket uppmärksamhet från föräldrarnas sida.

Ett alternativ till syskongrupp med en serie träffar under en viss period - en termin eller kanske två  terminer - är att ordna en enstaka temadag för syskon till ungdomar med funktionsnedsättningar. Kanske har man som arrangör inte möjlighet att satsa på något mer omfattande. En sådan temadag kan framför allt passa lite äldre tonåringar, vilka kanske ställer sig skeptiska till att binda upp sig för en längre tid, men som kan tänka sig att vara med på en enstaka dag.

Mina erfarenheter av att ordna sådana ”syskondagar” sträcker sig nu åtskilliga år tillbaka i tiden. Deltagarnas åldrar och antal har skiftat under årens lopp liksom själva upplägget. Syftet har alltid varit att erbjuda en möjlighet att få ta del av andra syskons berättelser och att känna igen sig i dem och därmed minska känslan av att vara ensam i sin situation och att leva i en verklighet som är olik andra familjers.

Under en enda temadag hinner man inte med att fördjupa kunskapen kring syskonets speciella funktionshinder, något som för många av deltagarna skulle varit av stort värde. Inbjudan vänder sig till alla tonåringar i familjer som har kontakt med habiliteringen och därför blir variationen av funktionshinder stor. Deltagarna uppmuntras därför att få svar på sin osäkerhet kring själva funktionshindret på andra sätt.

Skriver man i inbjudan ”13-19 år” är risken att de äldre uteblir eftersom de misstänker att det hela är för barnsligt för dem. Hellre ska man då skriva ”tonåringar”. När syskonen i tonårsgruppen är i varierande åldrar är det en klar fördel. Yngre tonåringars mogenhetsgrad är ganska skiftande.  De äldre är i allmänhet mindre blyga, mer reflekterande och verbala än de yngre. Det viktiga blir då att vi kan skapa en varm och trygg atmosfär där alla vågar dela med sig av sina tankar och känslor och där också de yngre känner sig respekterade och sedda. 

Ska man ordna en temadag för syskon kan en lördag vara lämplig. Vi har startat kl 11 på förmiddagen för att inte tonåringen ska behöva jagas upp och iväg alltför tidigt. Restiden kan ju också vara lång för många. Dagen har avslutats 15:30 eller 16:00.  Miljön ska kännas trivsam och inte för ”högtidlig” eller skolmässig. Hellre lite trångt än ödsligt.

Deltagarnas syskon har haft mycket olika typer av funktionshinder vilket komplicerar det hela. Man behöver kunna känna igen sig i det som berättas av andra. Jämför ett syskon till någon med ett omfattande rörelsehinder sina erfarenheter med någon i gruppen vars bror eller syster har autism kan man ha svårt att se några likheter. Det gäller då att fokusera på det som är allmängiltigt för själva situationen i familjen. Att försöka skapa smågrupper där deltagarnas syskon har liknande funktionsnedsättningar är också en ambition.

Programmet kan läggas upp på olika sätt. Under en temadag för syskon i februari 2012 såg det ut så här:
• Samling, enkel presentation av deltagarna som även kort får berätta om sin familj och om vad för slags funktionshinder syskonet har. Vi sitter i ring. Vi bestämmer att det som vi pratar om i gruppen och som är personligt inte ska spridas till andra. ”Varför kan det vara bra att ha en syskondag?” undrar vi och berättar lite om det (”att höra att andra tänker likadant”, ”att man har både bra och dåliga upplevelser” etc).
• Några enkla ”lära-känna varandra”-övningar. Lära sig varandras namn bl. a.
• Syster (i 25-årsåldern) som har en utvecklingsstörd bror berättar om sitt syskonskap. Hur var det när hon var yngre? Hur var det när hon var i tonåren? Tankar och frågor välkomnas.
• Tema. Psykologen pratar om hur det kan vara för syskon. Vad är vanligt att känna och tycka? Vad har andra syskon berättat? Öppet för frågor och kommentarer. Så delar vi upp oss i mindre grupper om 3-5 deltagare samt ledare. Gruppindelningen baseras helst på vilken typ av funktionshinder syskonet har.
•  ”Kände du igen något?” som utgångspunkt i smågrupperna. Viktigt att alla får komma till tals, vilket är ledarens ansvar.
• Kort lunchrast med uppgift att intervjua varandra två och två om t.ex. fritidsintressen.
• Fortsättning på temat och därefter smågrupper. (ev. i nya konstellationer)
• Vi tittar på en kort film som handlar om syskonskapet. Tankar och kommentarer utifrån filmen.
• Godis och frukt. ”Ge råd till föräldrar! Vad ska de tänka på?” Kursledare skriver upp på white board, texten skrivs ner och deltagarna får med sig den hem. Vi tänker att den kan ge uppslag till samtal med föräldrarna kring den egna situationen.
• Kursledarna knyter ihop och sammanfattar dagen. Vart kan man vända sig om man behöver prata med någon utanför familjen? Tips på böcker och webbsidor. (Ges som papperskopior.)
• Enkel utvärdering. Deltagarna skriver ned vad som varit bra eller dåligt med dagen. Plus och minus samt egna kommentarer.

Ovanstående program med lite variationer anpassade efter gruppdeltagarnas ålder brukar fungera för tonåringar.  Vi har inte haft så stor grupp, totalt 10-12 deltagare och har varit tre vuxna; ett syskon, psykolog som berättar om syskonskapet och någon medarbetare som bl. a ansvarar för det praktiska med lunch etc. och dessutom är gruppledare.

Tonåringarna kommer oftast utan att vara bekanta med någon annan i gruppen. Det kan vara en utmaning att få dem att känna sig trygga och våga berätta om sina tankar. Ibland är det lite svårt. En del av deltagarna har kommit för att mamma och pappa har velat det och den egna motivationen har inte varit så stor. Där har man hjälp av dynamiken i gruppen och de lite äldre tonåringarna som kan inspirera de yngre.

Som ansvarig känner man ofta att en enda dag är för kort och kanske mest blir starten på något man själv skulle vilja fortsätta. Det skulle vara bra att kunna träffa gruppen igen och att fånga upp deltagarnas reaktioner efter ett par veckor när innehållet sjunkit in, men praktiska svårigheter har mestadels gjort det omöjligt att genomföra. Därför är det extra viktigt att ge tydliga besked om vart man som tonåring kan vända sig om man själv känner att man behöver stöd i sin situation. Det har hänt att vi erbjudit uppföljningskvällar, men en del deltagare har då haft förhinder, så gruppen har inte varit fulltalig. Ändå har det varit bra att ha det erbjudandet.

En del av tonåringarna fortsätter sin kontakt på nätet. En känsla av samhörighet i gruppen kan man ofta märka efter en sådan här temadag och vi har förutom gruppdeltagarnas positiva omdömen också emellanåt fått spontana sådana från ungdomarnas föräldrar. Sammanfattningsvis tror vi att en temadag för syskonen där de får vara i centrum gynnar deras mognad och också utvecklingen av relationen till syskonet med funktionshinder.

Text: Karin Wallgren leg.psykolog,
e-postadress: k.wallgren@telia.com


 

Tipsa en vän
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)