Frågor om syskon 3-6 år

Att få nya kunskaper leder till nya frågor! Läs Christina Renlunds svar på frågor från föräldrar.

 

När börjar barn få frågor från andra?

Svar: Barn får frågor från kompisar, på dagis eller i lekparken redan i förskoleåldern. Det är ett av skälen till att det är viktigt att tidigt prata hemma i familjen så att barn har en grundläggande kunskap när de får kommentarer eller frågor från andra barn. Vi måste rusta barn med kunskap och svar.

När börjar ifrågasättande från den yttre miljön? Och vad är det för frågor som syskon får när de är små?

Svar: Vanliga frågor från andra barn kan vara: Vad har din syster/bror för sjukdom? Varför kan ditt syskon inte prata/gå?  Varför gör han så konstiga saker? När kompisar frågar behöver de svar och när andra barn får mer vetskap kan de också bli kompisar som hjälper till stöttar och stödjer.

Men är inte förskolebarn för små för att prata om så stora frågor som sjukdom och funktionsnedsättning?

Svar: Nej, vi behöver prata med barn från 3-årsåldern och uppåt. All vår nuvarande kunskap och erfarenhet visar att barn tidigt anar och vet att det är något särskilt och de skapar sig förklaringar kring sin egen och sin familjs situation. Och barn vet på sitt sätt, de vet ofta mer och annat än vad vuxna tror. Många barn har också egna tankar om varför, tankar som ibland kan vara värre än verkligheten. Att tidigt få prata och få riktig information hjälper barnet. Barn som har kunskap om sitt syskons funktionsnedsättning eller sjukdom blir tryggare och får en bättre självkänsla.

Vi har en flicka på 3 år och 2 månader och hon har en lillebror som är sex månader. Storasyster tycker mycket om sin lillebror. Hon pysslar med honom och sjunger för honom. Hon klappar, pussar och kramar honom. Det är min lillebror, säger hon stolt när andra hälsar på. Lillebror, som har flera funktionsnedsättningar, har varit mycket på sjukhus och genomgått flera operationer. Kanske har detta blivit för mycket för vår lilla storasyster. Vid några tillfällen har storasyster nu i förtvivlan bitit sig själv på armarna. Hon har bitit så det blivit fula märken. Detta har hänt när vi har varit ensamma hemma hon och jag och hon har gjort det lite i skymundan, så jag har inte hunnit hindra henne. Ibland gråter hon också förtvivlat och då vill hon sitta i knäet hos mig och vara nära. Vi, eller mest jag, pratar också om lillebror och allt som hänt, och nu tror vi inte att det blir fler operationer för lillebror. Med pappa och farfar, som också är viktiga för henne, är hon mer som vanligt och som innan hon fick syskon. Ingen av dem har heller sett henne bita sig. Med dem leker hon och är full av lek och spring. Jag är rädd att min flicka ska fortsätta att bita sig, finns det en risk att det blir så? Och hur kan vi hjälpa?

Svar: Att bli storasyster är stort och omtumlande och när det hänt något med lillasyskonet väcks också många svåra och överväldigande känslor precis som det är för er dotter. Jag vill direkt säga att nej, jag tror inte att storasyster kommer att fortsätta att bita sig själv. Jag tror att hon gjort det just nu vid några tillfällen med mycket oro och när hon blivit alldeles utom sig. Svåra känslor som oro och rädsla måste uttryckas på något sätt och så förstår jag er flickas reaktioner. Hon visar ju också sin sorg och oro på annat sätt när hon sitter i ditt knä och gråter förtvivlat och inte minst viktigt, hon söker och tar emot tröst. Du skriver också om hur du hjälper henne att sätta ord på och prata om det svåra och det som händer och det är ett gott stöd.
Alltmer tror jag att er dotter kommer att söka tröst i närhet och ditt knä och jag tycker inte att det är så konstigt att hon i de svåra situationer som varit reagerat som hon gjort. Det viktiga nu är att ni är nära henne som du är och att ge ord och tröst. Er flicka visar ju också att hon till en del väljer hur och med vem hon uttrycker sig. Tillsammans med dig gråter hon och några gånger har hon övermannats av det svåra och bitit sig, men hon söker också tröst och närhet. Med pappa och farfar kommer inte de starka och oroliga känslorna fram utan där är hon är hon mer som vanligt, full av lek och spring. Jag tror att situationen stabiliseras nu när lillebrors operationer är över. Då blir hela familje-  och syskonsituationen lugnare. Och att er lilla flicka är en stolt storasyster visar hon ju redan.

Behöver vår 3 ½-åring verkligen veta något så allvarligt som lillasysters sjukdom? Som förälder är jag tveksam till att säga något och vill i första hand skydda mitt barn.

Svar: Ja självklart vill föräldrar skydda sina barn och många säger att de väntar på ett tillfälle när det är dags att prata. I dialoger med föräldrar har vi senaste åren försökt föra ut ett synsätt som innebär att det är viktigt att inte vänta utan själv ta initiativ till samtal och ta reda på vad barnet tänker och har för frågor. Det vi kan göra är att ge barn möjligheter att prata och berätta för oss. Då kan vi se vad barnet är upptaget av och då kan vi också rätta till om barnet har felaktiga förklaringar. Barn behöver tidigt ord och namn på sitt syskons sjukdom. Vi vet att kunskap och tidiga samtal hjälper. Vi vet också att samtal i i familjen och att kunna prata om sjukdomen är ett starkt skydd. Hoppas att du med hjälp av Syskonwebben blir stärkt av och får inspiration av hur andra familjer pratat och hittar sätt att prata med ditt barn.

Vi har en dotter på tre och ett halvt år och undrar lite hur vi ska göra när vi hälsar på andra familjer eller kommer till ställen där hon möter andra barn. Hemma och på dagis leker hon bra och fritt med andra barn men när vi kommer i nya situationer vill hon inte leka alls. Hon vill då bara vara med sin storebror som har Downs syndrom och är han inte med vill hon sitta i knäet på någon av oss. Ibland oroar vi oss för att hon är för beroende av sin bror eller att hon reagerar på det här sättet för att hon har en annorlunda syskonsituation. Är hon som barn vanligtvis är i tre-fyraårsåldern eller är hennes sätt att reagera speciellt?  Ska hon när vi träffar andra få vara med sin bror eller sitta i knäet tills hon själv tar initiativ till att leka med de andra barnen? Eller hur ska vi göra?

Svar: Hemma och på dagis leker er dotter bra och fritt men i nya situationer vill hon helst leka med sin bror eller sitta i knäet och iaktta de andra barnen. Det låter alldeles normalt för ett barn i tre- fyraårsåldern som kanske är lite försiktigt. Hon väljer det hon helst vill göra och det som just nu är tryggast för henne. När hon blir lite mer van vid barn och att vara i nya situationer och känner sig mera trygg kommer hon att välja att vara mer också med andra barn i de familjer ni hälsar på. Och när det gäller en annorlunda syskonsituation så visar forskningen att de allra flesta syskon till barn med Downs syndrom beskriver ett gott välbefinnande och en god syskonrelation och att syskonen inte skiljer sig åt vad gäller psykosocialt fungerande jämfört med andra barn.
Läs mer om studier och forskning

Jag är själv så leden och det ser min femåring. Ska jag säga något om det?

Svar: Redan små barn ser och lägger märke till föräldrars känslor och reaktioner. Och de behöver en förklaring när de ser att föräldrar är ledsna, inåtvända eller arga. Om vuxna inget säger kommer barnen leva med namnlösa och oroande funderingar. Att få en kort förklaring hjälper mot oro. Berätta därför kort om att du är ledsen och varför men försök att inte förmedla alltför mycket av din egen oro. Försök att hitta en balans där du förmedlar dina känslor på ett relativt lågmält sätt.

Vi har ännu inte pratat med vår femåring om lillebrors funktionsnedsättningar. Lillebror är bara två år och för oss är han fortfarande bebis. Men nu plötsligt känner vi att det är dags att prata med vår femåring för häromdagen ritade han lillebror och sa tyst för sig själv ”han kommer inte att kunna gå”. Vi blev båda två överrumplade, lite ledsna och bestörta. Vi behöver vägledning.

Svar: Barn visar i sin lek, med sitt beteende och med det de säger vad de är upptagna av och funderar på. Er pojke visar det tydligt och för barn är det ofta lättare att prata samtidigt som de ritar eller leker. Ni har fått en fin väg in till samtal med er pojke och nu finns ju här på syskonkompetens samtalsverktyget Berättelsebok som jag hoppas kan ge er vägledning. Att tillsammans göra en bok om syskonsituationen är en hjälp både för barn och föräldrar. Berättelseboken med sina teman och punkter ger ett både konkret och flexibelt sätt att prata som kan anpassas till varje barn.
Läs mer om berättelseboken

Lillasyster fem och ett halvt år retar sin bror med funktionsnedsättning och kan väldigt retsamt be honom göra saker han inte kan, lura honom på dumma sätt och få honom att göra dumma saker. Barnen leker också bra tillsammans. Men lillasysters retsamhet får mig att tappa balansen. Jag blir arg och irriterad och det känns som hon inte lyssnar eller bryr sig om vad jag säger när jag tillrättavisar och säger att hon inte får retas.

Svar: Föräldrar vill förstås gärna att syskon ska vara sams och vara snälla mot varandra och ha roligt tillsammans och så är det ju också med dina barn, de leker bra tillsammans. Men precis som i alla familjer så blir det bråk då och då. Det som är svårt är väl att din flicka retas med just det som lillebror inte kan och att hon lurar honom på dumma sätt. Det är nog det du kan sätta stopp för och inte syskonbråk i sig. Det kan vara en hjälp att fundera över när storasyster retas. Är det när hon vill ha uppmärksamhet? När hon är trött eller vid andra tillfällen? Det finns oftast en anledning och kanske kan man genom att identifiera de situationer som är konfliktfyllda förebygga en del bråk.
Det finns många skäl till att barn inte lyssnar när de blir tillrättavisade. De kan fortfarande vara arga och inne i sin ilska, de kan känna sig orättvist behandlade när de får tillsägelser och de kan bli ledsna och rädda och stänga ute. Om vi vill att barn ska lyssna behöver vi gå nära och se till att vi har kontakt. Det kan därför vara bra att prata i en situation när alla känslor är mer avsvalnade, kanske senare samma dag. Man kan då prata om det som hänt och hur man kan sätta stopp för att luras på dumma sätt.  Att prata ger barnet möjligheter att känna igen när det dumma lurandet är på väg och hejda det och göra på annat sätt. Det är en hjälp att lära sig att tänka efter först och göra sedan

Hur kan vi hjälpa vår sexåring som frågar och frågar om sin systers funktionsnedsättning men aldrig verkar nöjd med det vi svarar? Han frågar hela tiden.

Svar: När barn upprepar frågor är det ofta något de vill veta men inte riktigt kan formulera och då får de ju inte heller svar på det de undrar. Det kan vara så att er pojke frågar och frågar för att det är någonting han inte förstår. Det kan också vara så att han frågar för att det är något som han är orolig och rädd för. Eller så frågar han om något han redan vet och som är självklart men vill egentligen prata på ett annat sätt om sin systers funktionsnedsättning. Kan ni hitta andra sätt att prata på? Be honom rita det han undrar? Fråga hur det känns för honom med alla frågor och var i kroppen känslorna finns? Kanske fråga om och prata mer konkret om funktionsnedsättningen. Försöka vidga samtalet och se om er pojke då blir mera nöjd med svaren han får.

Min sexåring är jätterädd för att själv ha eller få autism som hennes bror har. Det hjälper inte att jag säger att hon inte har eller kommer att få autism. Jag har också berättat för henne vad autism är, men hon är ändå så rädd för att själv få det. Vad ska jag göra?

Svar: Du har redan berättat konkret om autism och vad det innebär konkret och säkert prata om att barn med autism har svårt att leka med andra barn eller inte riktigt vet hur man leker, att man kan ha svårt att prata och förstå vad orden innebär eller att man upprepar särskilda beteenden om och om igen. Talat om att din flicka kan allt detta och att autism inte är något som man plötsligt kan få. Ändå blir din flicka inte lugnad av informationen och det hon får veta utan är fortfarande rädd. Något hindrar henne från att ta emot och ta in det du säger och den information hon får. Vad kan det vara? Kan din dotter berätta mer om sin rädsla, vad som finns i rädslan och vad som är besvärligt. Kanske kan ni tillsammans rita rädslan och på så sätt ge den en form och utforska vad som finns i den. Tillsammans kan ni också prata om hur man på olika sätt kan bekämpa rädsla. Jag tycker också att du ska ta kontakt med habiliteringsverksamheten, sjukvården eller barnpsykiatrin så din flicka och du får hjälp med att på olika sätt prata mer om det hon är rädd för. Det kan också vara en hjälp att någon annan berättar mer om vad autism är.

Vi har en son med svåra funktionsnedsättningar och en frisk lillasyster som är fem år. Vår femåriga dotter pratar nu mycket om döden och är ängslig för att hennes storebror ska dö. Hon frågar om han kan dö på natten eller om han kan dö när han blir förkyld eller sjuk på annat sätt. Hon är också själv rädd för att somna och sover oroligt. Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Svar: Det är vanligt att barn i fem- sexårsåldern tänker och funderar på döden och har man ett syskon med svåra funktionsnedsättningar kan frågor om sjukdom och död bli än mer påtagliga. Det är därför väldigt bra när barn frågar och vill prata. Det är också vanligt att barn under grubbelperioder har svårt att somna och en del barn kan då ha fantasier om att inte vakna igen. Är er flicka rädd för att själv inte vakna om hon somnar så kan ni lugna henne och säga ett det kommer hon att göra. Och runt oron för storebror får ni vara så tydliga ni kan. Hjälp er flicka att berätta mer så ni får veta vad hon funderar på. Försök ställa frågor som ”Vad tänker du nu? Vad är det du tror kan hända? Berätta mer.” Fortsätter er dotter att fråga och ni känner att ni vill ha stöd och någon att prata med om dessa stora frågor kan det vara bra att ta kontakt med någon ni redan har kontakt med inom sjukvården eller habiliteringsverksamheten.

Vår pojke är sex år och han pratar och frågar om döden. Han förlorade sin mormor för några månader sedan och efter det pratar han nästan dagligen om döden och frågar när vi som föräldrar kommer att dö. Han frågar också om sin äldre bror som har en sjukdom och sa häromdagen att ”han kommer att dö först i vår familj”. Vad ska vi göra?

Svar: När barn förlorar någon nära är det naturligt att de också blir ängsliga och oroliga för att andra i familjen ska dö. Och barn har stora behov av att prata om det som har hänt precis som er pojke gör just nu. Det är bra att prata om sina tankar och sin oro samtidigt som det förstås är svårt att prata om döden. Det är viktigt att prata om den som dött, om det som hände och om alla tankar om vad som händer efter döden. När barn frågar om föräldrar kommer att dö så vill vi ju både svara ärligt och ge barnet försäkringar om att vi ska finnas där för dem så länge de behöver oss. En förälder som fick frågan svarade ”jag vill ta hand om dig hela livet och leva länge länge ända tills du blir stor och vuxen”. Så till frågan om storebror som har en sjukdom och hur ni svarar när lillebror säger ”han kommer nog att dö först i vår familj”. I det påstående gömmer sig nog en fråga och det är viktigt att ni hör den och pratar om den, om storebrors sjukdom och om lillebrors tankar.


Tipsa en vän
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)