Frågor om syskon 7-12 år

Att få nya kunskaper leder till nya frågor! Läs Christina Renlunds svar på frågor från föräldrar.

Vi har två flickor fem och sju år gamla. De tycker mycket om varandra och leker oftast bra tillsammans. Men så det händer det att sjuåringen totalt bryter samman när vi behöver hjälpa lillasyster som har en cp-skada. Och vi hjälper lillasyster mer. Sjuåringen kan då skrika, springa till sitt rum och säger att hela världen är orättvis. Hur viktigt är det där med rättvisa egentligen och vad kan vi göra?

Svar: Ja, visst kan det både vara och upplevas som orättvist att ena barnet i familjen får mer hjälp än det andra. För er föräldrar kan det förhoppningsvis vara ett stöd att veta att rättvisa och orättvisa  i rimlig omfattning i familjen, inte främst handlar om det som händer, utan framförallt handlar om förståelse och upplevelse. Forskning visar till exempel att mindre orättvisor i sig inte är ett problem utan att det avgörande är hur barnet förstår och upplever dem. Rådet är därför att prata med barnen om vad rättvisa och orättvisa är för dem. I samtal om rättvisa/orättvisa är det viktigt att vara konkret. Vad är orättvist? Vad är rättvist? Vad skulle kunna göra situationen mera rättvis? Kanske är det också just nu något som storasyster är extra känslig för? Och kanske är det inte alls det att ni hjälper lillasyster som storasyster blir så ledsen över utan något helt annat? Eller något som hon själv vill ha, saknar eller behöver bli uppmärksam på och förstå? För barn brukar det vara en hjälp att prata om att det finns orättvisa i alla familjer och att anknyta till och prata om den egna familjen. Visa även gärna på situationer när storasyster får mer uppmärksamhet och får göra saker lillasyster inte får. Säg också att det blir lättare för er att hjälpa om storasyster berättar så ni vet vad hon tänker och känner.

Lillebror, sju år, anpassar sig ständigt och han får också dåligt samvete när det blir bråk syskonen emellan. Han har en storasyster med utvecklingsstörning. Redan som liten försökte lillebror hantera alla känslor i familjen och han är också den som försöker vara sprudlande glad när allt är tungt. Han är så fin och härlig och duktig på alla sätt och vis. Men varför lastar han allt på sig? Och varför tycker han alltid att det är hans fel eller hans ansvar att ställa tillrätta? Är det vanligt att syskon till barn med funktionsnedsättning gör så här?

Svar: Barn gör ofta allt de kan för att alla ska må bra och för att få det att fungera i sin familj. Och om det inte blir som de vill och önskar, så kan en del barn lägga skuld och ansvar på sig själva. Som svar på din fråga om det är vanligt att syskon till barn med funktionsnedsättning gör så här så är mitt svar att Ja, det är det. Det är vanligt att syskon tar stort ansvar och vill hjälpa till både med sitt syskon med funktionsnedsättning och också hjälpa sina föräldrar som barnet kanske ser inte riktigt hinner eller orkar. Självklart är det bra att alla i familjen hjälps åt, men man behöver också vara lite vaksam på de uppgifter som syskon ibland lägger på sig själva och se till att det ansvar barnet lägger på sig själv hamnar på en rimlig nivå. Ett råd är att ni pratar med er pojke om hans fina sidor och att allt det fina han gör och att ni också pratar om att en del uppgifter är för stora och svåra för den som bara är sju år. Och de uppgifterna tar ni som föräldrar ansvar för och sköter.

Vår friska åttaåring som är tvilling är nu väldigt nedstämd och inbunden. Han gråter ibland när han ska sova och vi undrar om det handlar om syskonsituationen? Vi oroar oss och är rädda för att vi har sagt för mycket om orsaken till tvillingbroderns skada. Har vi gjort fel som berättat?

Svar: Som föräldrar blir vi oroliga och lite ställda när vi ser att det är något med våra barn och när barnen kommer in i perioder av oro eller är ledsna. Då kommer de vanliga föräldrafrågorna ”Har vi sagt för mycket? Eller för lite? Har vi gjort fel?” Men det är inte fel vare sig på er som föräldrar eller att ni berättat för ert barn. Barn i sex till nioårsåldern funderar ofta på livets stora frågor: Varför blev det så här? Varför blev jag frisk? Och varför blev min bror sjuk? Finns det någon rättvisa och vad är i så fall rättvisa? Barnet blir medvetet på en ny nivå och många barn blir under en tid inåtvända, ledsna och grubblande. Barnet inser att livet är orättvist och att föräldrar inte kan ställa allt till rätta. Vi möter ett barn som tampas med livets stora frågor och det i en mycket sårbar ålder. Det är så här utveckling går till och att barn kommer in i sorgeperioder och kriser är en naturlig del i utvecklingen. Det går inte att undvika detta svåra men orosfaserna är slitsamma både för barnet själv och för föräldrar.

Vi har en pojke på åtta år som senaste tiden blivit rädd för många saker. Han är rädd för mörker, han är rädd för att svara i skolan och ibland är han också rädd och drar sig undan när vi hälsar på andra familjer. Vi tror egentligen inte att hans rädsla hänger ihop med hans annorlunda syskonsituation men undrar ändå om det kan vara så? Är det vanligt att barn i perioder blir extra rädda? Hur kan vi hjälpa honom?

Svar: Ja, det är vanligt att barn blir extra rädda och känsliga i perioder och rädsla är vanligare än vi tror. Rädsla är också en bra känsla för den hjälper oss att vara lite försiktiga och undvika sånt som kan vara farligt. Men ibland tar rädslan överhanden och drar iväg med oss och då blir den besvärlig och hindrande. Självklart är barn rädda när det är något särskilt med syskonet men ni skriver att just så verkar det inte vara med er pojke. Har det hänt något annat i hans närhet i skolan, bland kamrater eller i familjen? Tänk också på att världen är fylld av det som kan vara skrämmande och svårt att handskas med när man är åtta år. Det brukar vara en hjälp att utmana rädslan som får näring av att vara hemlig. Rädsla behöver bekämpas och det är inte så lätt för rädsla är en listig motståndare. Det handlar om att på olika sätt utforska sin rädsla och skapa olika sätt att handskas med den. Kan ni rita rädslan och hur den ser ut. Ser den ut som en tiger? Som en taggig kaktus? Kan den prata? Rita också olika sätt att bekämpa rädslan på. Prata om att rädsla inte betyder att man är feg eller svag, man kan vara både modig och rädd på samma gång. Försök också att under en period ge extra stöd och trygghet och se gärna till att det finns någon vuxen med som stöd i de situationer som är extra svåra.

Vi har två pojkar en pojke som är nio år och har Aspergers syndrom och en pojke på sju år. Lillebror avgudar sin storebror och vill gärna leka med och vara med sin äldre bror. Storebror är väldigt ointresserad av lillebror, struntar i honom och säger att ”han är dum i huvudet”.  Lillebror blir så ledsen och vi känner oss misslyckade och maktlösa.

Svar: Detta är en svår och konfliktfylld situation som kräver insatser på flera sätt. Kanske är det dags att lillebror får mer kunskaper om vad Aspergers syndrom innebär och att det betyder att man tänker bra men ibland på ett annat sätt. Att det kan vara svårt att leka med andra barn, att man gärna vill göra saker på sitt eget sätt. Storebror behöver också konkret vetskap om vad funktionsnedsättningen innebär för just honom, vad han är bra på och vad som är svårt och vad som är bra hjälp. Han behöver hjälp att förstå mer av hur lillebror tänker.

För att hjälpa pojkarna att kortare stunder vara tillsammans är det viktigt att planera och förbereda så det inte blir för många intryck eller för rörigt. Båda pojkarna kan ha glädje av att veta vad som ska hända, vad ni ska göra, hur länge, vad ni ska göra sedan. Det handlar alltså om att vara ganska aktiv och initiativtagande och också försöka uppmärksamma båda. En annan fundering jag får är vad det är storebror möjligen uttrycker när han säger att lillebror är ”dum i huvudet”.

Finns det hos storebror frågor och funderingar om vad Aspergers syndrom innebär som han lägger ut på det här sättet? Barn kan ibland fråga på kluriga sätt. De kan ställa sina frågor i påståenden och med sitt beteende. Frågor som är för svåra att formulera direkt men som kan handla om ”Ska det vara så här? Blir det bättre? Vad ska jag göra? Finns det någon mer som jag?” När barn på olika sätt direkt eller genom påståenden eller med sitt beteende ställer frågor är det viktigt att försöka bekräfta det de säger och ge kunskap och svar. På 1177.se kan du få hjälp av samtalsverktyget Berättelsebok med teman om och exempel på hur man kan prata med barn som själva har en sjukdom eller funktionsnedsättning.
Vårdguiden 1177

Vår nioåring, som har en storebror med cp-skada är nu väldigt rädd och ängslig. Hon har också en period varit mycket sjuk där den ena infektionen avlöst den andra. Det känns som om hon är väldigt pressad och ansträngd. Det som gör att vi nu skriver är att vår flicka börjat göra saker som kan vara farliga och det är det är nytt. Hon har till exempel vid några tillfällen sprungit iväg ifrån oss, sprungit vilt över gator och hon har också gömt sig och hållit sig undan och inte gett sig tillkänna när vi har letat efter henne. Vid några tillfällen har hon klättrat alldeles för högt i stora träd och sedan klamrat sig fast livrädd. Vi har nästan inte kunnat hjälpa henne ner. När vi frågar varför hon gör så här så säger hon att hon inte vet. Vi oroar oss över om detta hänger ihop med syskonsituationen och en bror som hon ibland är rädd för, men vi vet inte. Kanske är det något annat? Vad ska vi göra? Hjälp oss!

Svar: Er flicka gör alldeles för farliga saker och hon och ni behöver omedelbart hjälp. Vänd er omgående till barn- och ungdomspsykiatrin på er hemort. Några tankar om hur man skulle kunna förstå det som er flicka gör just nu. När man är rädd och skräckslagen kan man ibland känna sig tvungen att söka upp det farliga och göra farliga saker. Att konkret göra farliga saker kan vara ett sätt att lindra en inre rädsla, plåga och oro. Då stämmer i alla fall den yttre verkligheten, som här för er flicka att vara rädd och skräckslagen högt uppe i ett träd, med det hon känner inuti. Kanske lindrar, dövar och tystar det också i stunden en del av den inre oron och gör henne upptagen av en mer konkret och begriplig rädsla och oro.

Er flicka är nu är rädd, pressad och skrämd av något och det behöver ni ta reda på mera om. Är det syskonsituationen behöver hon och ni prata mer om den och hon behöver få prata om hur ni tillsammans kan göra, så att hon känner sig mer beskyddad. Är det något annat som har hänt henne i eller utanför familjen och som hon behöver hjälp med att berätta? Vad är det hon pressas av? Mörka tankar, hemligheter och starka känslor har stor kraft över oss så länge de inte uttrycks och när vi inte får dela dem med någon. Er flicka behöver prata om det farliga hon gör och utforska sin skräck och sina rädslor och kanske sina dolda hemligheter. Hon får inte fortsätta att göra så här farliga saker. Sök hjälp nu.

Vår nioåriga flicka tycker att hon är så annorlunda och att allt är så jobbigt. Hon har en elvaårig bror med cp-skada. Barnen går i samma skola och nu säger hon att alla tittar på hennes bror och att barnen retar honom. Hon lider av att storebror blir retad och hon skäms för honom. Vi pratar mycket hemma och har ofta små pratstunder vid läggdags. Vår dotter är duktig i skolan, läser och skriver bra så det är inga problem med skolarbetet men nu vill hon inte gå till skolan utan vill vara hemma. Vad kan vi göra?

Nu är det dags att ta kontakt med lärarna och skolan. Vad vet de andra barnen om er pojkes cp-skada? Kan ni som föräldrar eller någon från habiliteringen komma och prata med barnen, berätta om funktionsnedsättningar och prata om hur man är bra kompisar? Och vad händer runt er flicka? Har hon klasskamrater som kan finnas runt henne och ge stöd? Blir hon eller är hon rädd för att bli bortvald av kamrater p.g.a sin bror? Vad är hon mest rädd för? Vad är det värsta hon tänker kan hända? Det här är en situation som är oacceptabel, så här ska inte er flicka ha det. Ta hjälp av skola, habilitering och barnsjukvården. Här måste insatser in så att situationen förändras

Härom dagen kom vår nioåring hem och berättade att hans lärare hade frågat honom om han skulle vilja berätta för sin klass om hur det är att ha en syster med Downs syndrom. Han vill gärna. Har du några råd och tips om hur vi kan hjälpa honom?

Svar: Vilken modig och självklar pojke ni har. Hur vill han själv ha det själv? Vill han att någon av er är med? Ni kan också fundera lite innan vad han tror att barnen kommer att fråga så att han är lite förberedd på det och vad han vill svara. Frågor kan vara: Är det tråkigt att ha Downs syndrom? Kan hon prata? Blir det bra, går det över? Är du arg för det? Hur får man Downs syndrom?  Skulle du vilja att hon inte hade det? Gör hon konstiga saker? Vad kan hon göra? Vad är det bästa med din syster? Vad tycker hon om att göra?
Om er pojke vill kan han ju skriva något som han läser upp för klassen och som kan heta ”Om min syster”. Då kan han läsa det han skrivit och kanske visa något hans syster har ritat eller gjort eller något som han själv har ritat. Och sedan kan barnen fråga. Tänk också på hur ni gör efteråt och omge situationen med lite extra trygghet. Om ni inte är med i klassen kan ni ju möta honom och gå och fika så han får berätta och får höra hur modig han är som berättar för sina klasskamrater. Bekräfta det.
 

Tipsa en vän
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)