Föräldrar

Föräldrars situation och behov

Att ha ett barn med funktionsnedsättning och det finns syskon i familjen

Har man fler barn och det i familjen finns syskon kan man som förälder fundera på hur de påverkas av att växa upp med ett syskon som har en funktionsnedsättning. Man kan känna att man inte hinner med syskonen och går med dåligt samvete för att man inte ägnar syskonen tillräcklig uppmärksamhet och tid. Att som förälder bearbeta de egna känslorna av skuld och skam frigör energi. Förmågan ökar då att se till egna behov och även till barnens. Skuld- och skamkänslor kan göra att man som förälder försöker kompensera och mildra dessa känslor genom att avstå från eget utrymme och egna behov och i första hand tillgodose andras. Det kan också vara en anledning till att man lägger allt för stort fokus på barnet som har en funktionsnedsättning och att syskonen kommer i skymundan.

Som syskon vill man ofta underlätta så mycket man kan för föräldrarna då man ser hur mycket de har att göra och hur ledsna de kan vara. En del syskon tar stort ansvar för att ta hand om sitt syskon som har en funktionsnedsättning och står tillbaka med egna behov. Det kan vara enkelt att som förälder ta emot all hjälp som ges. I en påfrestande livssituation kan det vara svårt att som föräldrar göra en avvägning av vad som är rimlig hjälp från övriga barn. I jämförelse med barnet som har en funktionsnedsättning är de övriga barnen ständigt mer kompetenta och det kan då vara svårt att ta till sig de övriga barnens bekymmer och upplevelser av att till exempel känna sig åsidosatta. Föräldern kan som barn själv ha varit van vid att ta ett stort ansvar i tidig ålder. En del föräldrar kan känna sig lättade när de får insikt om sin egen uppväxt och historia, att man bär med sig mönster genom generationer som kan vara svåra, men ändå möjliga att förändra. Som förälder är man en positiv förebild för barnen om man även tar hand om sina egna behov. Syskon kan även ha skuldkänslor för att de inte har någon funktionsnedsättning. Rollerna kan bli omvända, syskon kan känna att de tar hand om sina föräldrar i stället för tvärtom. Ibland uttrycker inte syskon sina behov, de vill inte besvära men är i tysthet ledsna för att de inte får mer tid och uppmärksamhet av sina föräldrar.

Det är viktigt att man som förälder försöker vara lyhörd för syskonens tecken på behov av kontakt och ger sig tid att lyssna och vara tillgänglig för att ta emot vad syskon känner och tänker utan att gå i försvar. Att bara lyssna och ta emot kan upplevas som tröstande även om man som förälder kan känna att det man hör är orättvist och osant och kanske genast vill ge sin syn på saken. Det kan vara viktigt att tänka på att det är syskons känslor och att det inte finns något rätt eller fel eller någon absolut sanning i deras upplevelser. Att förmedla att man kan ta emot och bära det som syskon vill uttrycka och på olika sätt förmedla, kan leda till goda möten. Att skapa tid och tillfällen till kontakt med syskonen kan underlätta och stärka dem i att de kan känna tillit till att föräldrarna kan ta emot tankar och funderingar som kan vara svåra att bära.

Att ha ett barn med funktionsnedsättning kan upplevas olika beroende på många olika faktorer men kan även ha vissa gemensamma nämnare. Hur man upplever sin situation kan ha att göra med vad man som förälder bär med sig i livet sedan tidigare, från den egna barndomen. En del har brottats med mer svårigheter än andra och då kan det bli extra komplicerat om man överrumplas av att det gamla i en ny kris ger sig till känna igen. Den nya situationen kan dock ge en möjlighet att bearbeta det man inte tidigare har behövt tänka på. Har man varit utsatt för tidigare trauma kan man ha trängt bort sina minnen, ”glömt bort” för att man inte orkar med de känslor som eventuella minnen aktualiserar. De känslor och tankar som väcks om man får ett skadat barn har naturligtvis att göra med nusituationen men kan även aktualisera tidigare sorger och svårigheter och blir då ytterligare en börda.

Att må bra fysiskt och psykiskt är viktigt för att klara av förändringar och livsomställningar, speciellt de man inte själv valt och som upplevs som traumatiska och nästintill outhärdliga. Hur ser det egna nätverket ut? Har man föräldrar, syskon, vänner, släkt eller andra som kan stötta och vara till hjälp? Får man hjälp och stöd med såväl det praktiska som det psykologiska så kan det göra stor skillnad hur man tar sig igenom och bearbetar krisen. Har man nära och kära som orkar lyssna och förstå och som inser att det tar tid att sörja och anpassa sig till en ny situation så kan det underlätta processen. Att få möjlighet till återhämtning, till exempel att sova ostört är för alla välgörande och något alla tycker är självklart. Det är ett nödvändigt basalt behov för att orka med livet.

För en del är kontakten med myndigheter och beroendet av andras bedömningar tärande på självkänslan. Det kan upplevas smärtsamt om man känner att man blir granskad och bedömd. Det kan även vara svårt att stå upp för det man tycker att man behöver. Man kan känna sig maktlös i att vara beroende av andra för att klara upp situationen.

Har man ett barn som har omfattande svårigheter kan man uppleva att den egna friheten beskurits så till den grad att man blir deprimerad och känner att det mesta i livet förlorat sin mening. Man börjar fundera på existentiella frågor och återkommer till frågan – varför? Har man till exempel ett barn eller tonåring med en neuropsykiatrisk diagnos så kan tillvaron vara fylld av konflikter och man har svårt att se att situationen skulle kunna bli annorlunda, man har förlorat hoppet om en förändring. Man kan vara rädd för konflikter på grund av tidigare erfarenheter i livet. Man kan skämmas för barnets beteende och vet inte hur man ska förhålla sig i de konfliktsituationer som uppstår. Det kan vara svårt att urskilja vad som hör till den vanliga tonårsutvecklingen och frigörelsen och vad som beror på diagnosen. Boken ”Att tampas med tonåringar” av Björn Wrangsjö kan vara läsvärd och ge infallsvinklar, nyanser och skapa förståelse för tonårsutvecklingen och hur relationen till föräldrarna ter sig i denna utvecklingsperiod.

Har man en tonåring som inte känner igen sig i diagnosen kan man som förälder på olika sätt försöka få till ett accepterande, detta kan i stället öka den unges avståndstagande både till diagnos och förälder.  Att möta den unge och försöka förstå och acceptera dennes åsikt kan vara en början till dialog och stärka de känslomässiga banden. Att som ungdom bli tagen på allvar med de egna åsikterna och värderingarna underlättar vuxenblivandet. 

Många föräldrar klarar av att anpassa sig till att livet tagit en ny vändning. Andra kan behöva professionell hjälp under en kortare eller längre period. Att få hjälp att sörja att det blev som det blev, bearbeta skuld- och skamkänslor, tala om sin känsla av otillräcklighet, sina drömmar, förhoppningar och det som inte blev är förebyggande och minskar psykisk och fysisk ohälsa. Att man tar hand om sig själv och tillgodoser sina egna behov är en nödvändighet. Det har vi som arbetar på Kris- och samtalsmottagningen för anhöriga erfarit i möten med föräldrar som söker professionell hjälp när de är mycket utmattade. För en del är det först när barnet eller barnen blivit vuxna som man tycker sig ha tid att tänka på sig själv och sina egna behov.

Parrelationen kan påverkas på olika sätt. I vissa fall blir rollerna mer polariserade där den ena tar störst ansvar för hem och barn medan den andre fortsätter att arbeta utanför hemmet. Hur parrelationen varit tidigare påverkar hur man handskas med situationen. Är man mitt uppe i en konflikt kan det vara svårt att räcka till för varandra eller så sluter man sig samman och finner något att samarbeta kring även om relationen i sig inte är helt bärande eller närande. Känner man sig trygg i relationen kan krisen leda till ytterligare utveckling och fördjupning och man förmår att stötta och hjälpa varandra. En del par reagerar på likartat sätt, uttrycker sina känslor öppet och talar med varandra om sådant som kan handla om skam, skuld och otillräcklighet. Andra par reagerar helt olika och har svårt att förstå varandra. Kanske den ena drar sig undan och den andra utrycker sorg och förtvivlan genom att gråta och vilja prata. Om man kan acceptera varandras sätt att hantera sorgen och att man reagerar och sörjer på olika sätt och vid olika tidpunkter, kan det underlätta dialogen och förståelsen för varandra. Olikheterna kan i förlängningen visa sig bli till en tillgång och stärka parrelationen.

Text: Britt Klintwall, Lena Selander, verksamma inom Kris- och samtalsmottagningen.

Tipsa en vän
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)