Maria Pettersson

Underliggande uppkomstmekanismer vid strukturella kromosomavvikelser

Maria Pettersson
PhD, Karolinska Universitetssjukhuset/Institutet

Populärvetenskaplig sammanfattning av projektet
Strukturella kromosomavvikelser, där den fysiska strukturen på en eller flera kromosomer
avviker från det normala, ses hos ungefär 0,6% av nyfödda barn. Dessa typer av avvikelser
innefattar både obalanserade avvikelser där genetisk information har förlorats (deletion)
eller tillkommit (duplikation), samt balanserade avvikelser där endast kromosomernas
fysiska struktur och uppbyggnad har förändrats (translokationer, inversioner). Bärare av
balanserade kromosomavvikelser är oftast friska, men har en ökad risk att bilda könsceller
med en obalanserad kromosomuppsättning vilket kan leda till infertilitet, missfall samt att ett
barn föds med svåra syndrom och/eller missbildningar. I ovanliga fall kan bärare av till
synes balanserade kromosomavvikelser uppvisa kliniska symptom, ofta i form av
neurokognitiva besvär varierande från milda (ADHD, dyslexi) till svåra (intellektuell
funktionsnedsättning, autism). Rutinmässig klinisk undersökning av kromosomer görs i
mikroskop och kan inte upptäcka avvikelser mindre än cirka fem miljoner baspar, vilket kan
omfatta hundratals gener (arvsanlag). Därmed kan det ändå finnas obalans som inte syns
under mikroskop, exempelvis brutna gener eller positionseffekter, där reglerande element
har förflyttats bort ifrån eller närmare en gen, vilket inte påverkar genens innehåll men stör
uttrycket av den. Vi och andra har de senaste åren kunnat använda massiv parallell
helgenomsekvensering för att kartlägga brotten hos bärare av balanserade
kromosomavvikelser med olika kliniska symtom. Helgenomsekvensering har gett
oss möjligheten att studera kromosomavvikelser ner på basparsnivå, vilket ger oss en
möjlighet att både identifiera nya sjukdomsgener men även möjliga
uppkomstmekanismer som ligger bakom avvikelsen. Vi kan exempelvis avgöra om
det är kromosomer nedärvda från mamman eller pappan som påverkats, och med
hjälp av karaktäristiska ”ärr” (så kallade mutational signatures) i sekvensen avgöra vilken
mekanism som gett upphov
till avvikelsen.

Alla stipendiater 2019

Tipsa en vän
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)
(Obligatoriskt fält)