Genetik vid Charcot-Marie-Tooths sjukdom
Artikeln baseras på Christina Jerns föreläsning i samband med familjevistelsen om Charcot-Marie-Tooths sjukdom 2025 och är skriven av redaktör Sara Lesslie.
– Charcot-Marie-Tooths sjukdom (CMT) är den vanligaste formen av ärftlig polyneuropati. CMT är egentligen en grupp av sjukdomar och delas traditionellt in i CMT1, CMT2, CMT3, CMT4 och CMTX. Dessa grupper delas sedan in i olika former utifrån symtom, svårighetsgrad och genetisk orsak. Gemensamt för de genförändringar som ger upphov till CMT är att de påverkar proteiner som är nödvändiga för de perifera nervernas funktion. Det säger Christina Jern som är professor och överläkare vid Klinisk genetik och genomik på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
Varje individ har fått hälften av sina arvsanlag från mamma och hälften från pappa. Arvsmassan består av DNA-spiraler som finns i cellkärnan i kroppens celler. De bildar 46 kromosomer i 23 kromosompar, varav ett par är könskromosomerna. Kvinnor har två X-kromosomer och män har en X- och en Y-kromosom. Delar av DNA utgör arvsanlagen, alltså generna. Människan har cirka 20 000 gener.
Gener kan liknas vid recept för olika proteiner. Inom genetiken säger man att en gen kodar för ett protein. Receptet anger vilka aminosyror som ska sättas ihop till vilket protein. När nya proteiner ska bildas med en gen som mall översätts koden till en RNA-molekyl. RNA-molekylen är en budbärare som transporteras ut ur cellkärnan, där den används som mall vid proteintillverkningen. Olika proteiner har olika funktioner i kroppens celler och vävnader.
Om det uppstår ett ”stavfel” i arvsmassan i könscellerna som leder till att det blir fel i kodningen av ett protein, eller att för mycket eller för lite protein bildas, kan det leda till en ärftlig sjukdom. Denna typ av sjukdomsorsakande variant kallas mutation. Vi har också naturligt förekommande variationer i arvsmassan.
– Denna naturliga variation i vår arvsmassa är vad som gör oss olika. Men ibland hamnar stavfelet på fel ställe och symtom uppstår, säger Christina Jern.
Charcot-Marie-Tooths sjukdom
År 1993 identifierades för första gången en genetisk orsak till CMT: en sjukdomsorsakande variant i genen PMP22 som är belägen på den korta armen av kromosom 17 (17p11.2-p12). Denna genförändring ger upphov till CMT1A.
– CMT1A är den vanligaste formen av sjukdomen och står för ungefär 50 procent av fallen, säger Christina Jern.
Genen kodar för proteinet perifert myelinprotein (PMP22). Proteinet är en komponent i myelinet som isolerar nervskidan. Myelin har stor betydelse för de perifera nervernas förmåga att snabbt leda impulser vidare. Myelin bildas av schwannceller, som finns i de perifera nerverna. Vid de flesta fall av CMT1A har en liten del av kromosom 17 fördubblats (duplikation). Resterande fall av CMT1A orsakas av ett endast en bokstav i PMP22 ändrats, så kallad punktmutation.
Idag känner man till över 80 olika gener som vid en sjukdomsorsakande variant (mutation) kan ge upphov till CMT. Mer information om vilka gener som är kopplade till de olika formerna av CMT finns här: Charcot-Marie-Tooths sjukdom – en översikt, Socialstyrelsen (extern webbplats, öppnar i ny flik)
Ärftlighet
Det vanligaste nedärvningsmönstret vid CMT är autosomalt dominant. CMT1, CMT2 och vissa former av CMT3 uppvisar detta nedärvningsmönster. Det innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen så är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. Detta gäller om den sjukdomsorsakande varianten (mutationen) har 100% penetrans, det vill säga om alla som har mutationen blir sjuka. De barn som inte ärvt mutationen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare. Den vanligaste formen av CMT, CMT1A, uppstår ofta som en nymutation. Det innebär att den sjukdomsorsakande varianten har uppstått för första gången hos barnet och alltså inte nedärvts från någon av föräldrarna. Den nyuppkomna varianten blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.
– CMT4 och vissa former av CMT3 har i stället autosomalt recessiv nedärvning. Det finns även en form, CMTX, som har X-kromosombunden nedärvning, säger Christina Jern.
Läs mer om olika ärftlighetsmönster här: Ärftlighetsmönster, en översikt, Socialstyrelsen (extern webbplats, öppnar i ny flik)
Genetisk vägledning
Att få en genetisk diagnos är viktigt, bland annat eftersom det möjliggör rätt uppföljning i sjukvården. Det innebär ofta att man kan säga något om prognos och eventuella medicinska behandlingar.
– En genetisk diagnos ger underlag för genetisk vägledning och, i de fall det efterfrågas, fosterdiagnostik, säger Christina Jern.
Vid genetisk vägledning på avdelningen för Klinisk genetik görs utredningar av anlagsbärare och man får information om bland annat återupprepningsrisk, det vill säga risken att få ett till barn med samma diagnos som ett tidigare barn. För föräldrar som konstaterats bära på en sjukdomsorsakande variant finns möjlighet till fosterdiagnostik. Det förutsätter att den genetiska variant som identifierats i familjen klassificerats som sjukdomsorsakande.
Så kallad invasiv fosterdiagnostik innebär att ett blivande föräldrapar kan få veta om fostret har risk att bli sjukt eller ej. Denna typ av fosterdiagnostik görs vanligen genom moderkaksprov som kan tas redan i graviditetsvecka 10–11. Preimplantatorisk genetisk testning (PGT) är en fosterdiagnostisk metod som baseras på provrörsbefruktning (IVF). Efter IVF görs en genetisk analys av embryona. Därefter återinförs ett embryo som med mycket stor sannolikhet inte kommer utveckla den aktuella sjukdomen i kvinnans livmoder. I Sverige görs PGT på Sahlgrenska och Karolinska universitetssjukhusen.
– Vid frågor om fosterdiagnostik eller återupprepningsrisk, be om att få en remiss eller skriv en egenremiss till Klinisk genetik vid någon av landets universitetssjukhus, säger Christina Jern.
Sidan uppdaterad: 2025-11-13