Utmaningar, träning och hjälpmedel vid ätsvårigheter

Parallellt med att det lilla barnet utvecklas och växer har även ätandet sin egen utvecklingskurva. Barnet lär sig att äta genom övning och genom att barnets oralmotorik utvecklas. För barn med utvecklingsneurologiska svårigheter kan ätutvecklingen störas. Då är det vanligt med ätsvårigheter redan i nyföddhetsperioden.

Orsak till ätsvårigheter

Många barn med olika funktionsnedsättningar har ätsvårigheter, och det finns oftast inte en tydlig orsak. Det kan till exempel bero på gastroesofageal reflux (surt innehåll från magsäcken stöts upp i matstrupen), förstoppning, trånga andningsvägar eller svaghet och låg muskelspänning i mun, svalg och ansikte Även transporten ned till matstrupen kan vara påverkad. Maten kramas ned av muskler (peristaltik) och om dessa muskler blir påverkade i styrka eller koordination blir det svårare för maten att stanna i magen. En del barn har påverkan på hjärta, andning och sömn, vilket i sin tur kan leda till att det inte finns energi nog till att äta. För de barn som också har en intellektuell funktionsnedsättning tar det längre tid att lära sig saker, och även ätandet är en inlärningsprocess.
– Oftast går det inte att hitta en orsak till att ätandet inte fungerar. Ofta är det många bäckar små. Ibland blir det rent av en ond cirkel: en infektion ger dålig aptit, som leder till svag viktutveckling. Föräldrarna blir oroliga, och oron får barnet att reagera negativt och matvägra. Viktkurvan kanske planar ut, barnet riskerar undernäring och får ökad mottaglighet för nya infektioner, exemplifierar Agneta Rubensson.

Pediatric feeding disorder (PFD)

Ett barn som äter på ett sätt som inte är det förväntade för barnets ålder, till exempel på grund av selektivt ätande eller en knapp på magen, kan få diagnosen pediatric feeding disorder, förkortat PFD. Ätsvårigheterna kan vara både akuta och kroniska, men tillståndet ska ha funnits dagligen i minst två veckor. Ungefär 1 av 40 barn under 5 år har PFD oavsett annan diagnos. Svårigheterna kan ha medicinska, psykosociala och/eller näringsmässiga orsaker eller bero på barnets avvikande ätförmåga. Den medicinska biten handlar oftast om nedsatt oralmotorisk funktion.

Nedsatt oralmotorisk funktion påverkar ätandet genom ett ineffektivt matintag, kladdigt ätande, nedsatt boluskontroll (tungkontroll), ineffektiv transport av mat och dryck, kväljningar och felsväljningar.
– Vid utredning av oralmotorisk funktion tittar vi till exempel på hur vi kan anpassa konsistensen av maten till vad barnet klarar av just nu. I utvecklingen framåt kan detta alltså behöva göras många gånger.

Det görs genom ett gemensamt system som kallas IDDSI där man graderar konsistens på en sjugradig skala.

Selektivitet

Många barn har en period när de är misstänksamma mot nya smaker, konsistenser och livsmedel. Det är vanligt när barnet är i tvåårsåldern och börjar bli mer självständigt i sitt ätande och vill bestämma själv. För de allra flesta hänger selektiviteten med i förskoleåldern, men försvinner sedan gradvis. För en del är selektiviteten mer omfattande och kvarstående.
– Fyra av fem barn med autism har ett selektivt ätande, men också så många som en av fem med typisk utveckling, säger Agneta Rubensson.

Behandling: två parallella spår

Ätsvårigheter behandlas bäst av ett multiprofessionellt team med till exempel läkare, sjuksköterska, dietist, logoped och tandläkare. Behandlingen följer två spår: dels syftar den till att säkerställa barnets behov av näring och energi, dels behöver barnet få ätträning för att komma vidare i sin ätutveckling.

Ät- och drickträning

Ätträning syftar till att stärka barnets fysiska funktioner för att kunna äta och dricka. Det syftar också till att barnet ska komma vidare i sin ätutveckling genom att prova nya livsmedel och konsistenser. Den som har nedsatt munmotorik kan behöva särskild träning i att tugga och svälja, gapa och stänga munnen, men också att prova nya saker, att äta själv eller att äta större mängder. Barn som är överkänsliga i munnen behöver försiktig stimulering av munnen för att så småningom klara av att äta. Ett sätt att stimulera är genom massage, som kan ske med händerna eller med olika redskap som vibrerar.
– Syftet är att vänja sig vid beröring inne i munnen, locka fram rörelser i tunga och läppar och aktivera musklerna, vilket underlättar ätandet, säger Agneta Rubensson.

Drickträning kan ske med speciella nappflaskor, sugrör eller specialmuggar. Tugg- och käkträning kan man göra med särskilda träningshjälpmedel som ”tuggtuber”, men också genom att erbjuda saker att äta som utgör en lagom stor utmaning. Barnanpassade ”snacks” (i barnmatshyllan finns det varor som kallas ”finger food”, avsedda för små barn) eller andra matvaror som smälter i kontakt med saliv är bra att börja med. Mat i stavar kan också fungera bra. Att få maten direkt mellan kindtänderna gör att barnet slipper momentet att flytta maten med tungan till tänderna, något som är svårt för många med munmotoriska nedsättningar.

Det finns särskilda träningsredskap som munskärmar, samt skedmatningstekniker för barn som har svårt att stänga läpparna. Att lära sig att svälja är en annan viktig del av ätandet. Ofta är det lättare att svälja vätska som är lite mer trögflytande i konsistensen. Vätskor kan också vara lättare att svälja om de ges i små portioner och placeras i kinden, till exempel med en mjuk sugrörsflaska eller en liten spruta utan nål.
– Anpassa flödet och konsistensen på det som ska sväljas. En smoothie kan vara lättare att svälja än vatten, som rinner väldigt fort.

Ättrappan

Ett verktyg som många logopeder använder sig av i behandlingen är Ättrappan. Den innebär att barnet successivt får närma sig mat och olika livsmedel steg för steg, för att gradvis tolerera allt det som matsituationen innebär – som att känna doften av mat, se och känna på mat, smaka och svälja. Första steget i Ättrappan är att vistas i samma rum som mat eller sitta med vid bordet.
– För en del barn kan bara det vara ett stort steg, säger Agneta Rubensson.

Steg för steg får barnet sedan hjälpa till att ta fram mat, dofta på den, känna, slicka, bita och spotta ut. Sista steget i Ättrappan är att barnet biter, tuggar och sväljer.

Agneta Rubensson tipsar om att ta med kommunikations­hjälpmedel i matsituationen så att barn kan få hjälp att uttrycka sig vid måltiden. Hon tipsar också om olika hjälpmedel som bestick, glas och muggar, sensoriska hjälpmedel och bitsmycken för tuggträning. Många av dem finns att se och beställa på: Hjälpmedel för barn som har svårt att äta, Mun-H-Center (extern webbplats, öppnar i ny flik)

Sondmatning

När ett barn inte får i sig tillräckligt med näring via ätandet genom munnen, kan en nässond eller gastrostomi, en knapp på magen, bli nödvändig och livsviktig.
– Det kan också ge en trygghet i att barnet får i sig det hen behöver för att växa och utvecklas. Ibland blir då också förutsättningarna för ätträning bättre, i och med att stress och oro lindras, säger Agneta Rubensson.

Läs mer om hur man kan stimulera oralmotorisk förmåga i vardagssituationer i skrifterna ”Uppleva med munnen”, ”När barnet har svårt att äta”, ”Nedsatt salivkontroll” och ”Bitbeteende”. De finns att läsa eller beställa på: Mun-H-Centers webbplats (extern webbplats, öppnar i ny flik).