Elsa fick ett nytt hjärta

Pappa Tommy, mamma Pernilla, Elsa och lillasyster Lovis.

Elsa föddes med ett mycket allvarligt hjärtfel och tillbringade större delen av sitt första levnadsår på sjukhus. När hennes eget hjärta inte längre orkade blev en hjärttransplantation den enda möjligheten. Idag är Elsa 13 år och familjen har lärt sig att leva med oron, men framför allt att ta vara på livet.

Elsa kom till Ågrenskas familjevistelse för barn som har genomgått en hjärttransplantation tillsammans med mamma Pernilla, pappa Tommy och lillasyster Lovis, 8 år. Kvar hemma var storasyskonen Oliver, 19 år, och Amanda, 16 år.

När Elsa skulle födas hade Pernilla och Tommy redan två barn. De tidigare graviditeterna hade varit okomplicerade, men den här gången blev det annorlunda. Pernilla drabbades av havandeskapsförgiftning och under förlossningen lossnade moderkakan samtidigt som navelsträngen kom ut före barnet. Elsa förlöstes med ett urakut kejsarsnitt, två veckor före beräknat datum.

Ingen visste då att Elsa hade ett allvarligt hjärtfel. Elsa verkade visserligen inte må helt bra, men sjukvårdspersonalen förklarade att hon kunde vara påverkad av den dramatiska förlossningen. Redan dagen efter fick familjen ändå åka hem. Vid en återkontroll av amningen upptäcktes att Elsa var livshotande sjuk. Hennes blodcirkulation fungerade knappt alls.

– Vi fick veta att om vi hade kommit in en halvtimme senare hade Elsa inte överlevt, säger Pernilla.

Ett allvarligt hjärtfel

Elsa fördes med ambulans till Göteborg för att undersökas närmare. På Drottning Silvias barnsjukhus konstaterade en barnhjärtläkare att Elsa hade hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom, HLHS, ett av de allvarligaste medfödda hjärtfelen. Det innebär att hjärtats vänstra kammare är kraftigt underutvecklad och inte kan pumpa blod till kroppen som den ska.

Planen var att Elsa skulle genomgå så kallad enkammarcirkulationskirurgi, en serie med tre operationer, under de första levnadsåren för att anpassa blodcirkulationen till hjärtats förutsättningar. Den första operationen gick bra och Elsa återhämtade sig väl. Även den andra operationen kunde genomföras, men hennes första levnadsår präglades av långa sjukhusvistelser. När Elsa fyllde ett år hade hon tillbringat sammanlagt 250 dygn på sjukhus.

– Vi var mer på sjukhuset än hemma det året, säger Tommy.

Samtidigt behövde familjen få vardagen att fungera för de två äldre barnen. Pernillas föräldrar blev ett ovärderligt stöd.

– Deras liv blev också helt omkullkastat. De gick från att vara mormor och morfar till att delvis bli föräldrar till våra två äldsta barn, säger Pernilla.

Under långa perioder bodde familjen på Ronald McDonald Hus vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

Väntan på ett nytt hjärta

Trots operationerna fortsatte Elsas hjärta att svikta. Hjärtklaffarna slöt inte tätt och hon hade svårt att gå upp i vikt och växte inte som hon skulle. Den tredje planerade operationen skulle inte kunna lösa problemen.

– Hon kräktes upp maten hela tiden och såg ut som ett litet blåbär eftersom hon syresatte sig så dåligt, säger Pernilla.

När Elsa var ett och ett halvt år gammal utreddes hon för en hjärttransplantation. Föräldrarna hade till en början inte förstått vad undersökningarna syftade till.

– Det blev en chock när vi insåg att det handlade om en transplantation. Läkarna berättade att hennes lungtryck och cirkulation var tillräckligt bra för att hon skulle kunna klara en transplantation.

Elsa sattes upp på väntelistan för ett nytt hjärta. Därefter följde månader av ständig beredskap. Pernilla och Tommy visste att samtalet kunde komma när som helst.

– Vi höll nästan i telefonen när vi sov, så redo var vi. Ändå lyckades vi nästan missa samtalet eftersom vi båda stod och dammsög soffan. Som tur är ringde de på hemtelefonen också, säger Tommy.

Fyra månader efter att Elsa hade satts upp på väntelistan kom beskedet. Transplantationskoordinatorn ringde och berättade att det sannolikt fanns ett hjärta till Elsa. Familjen behövde ta sig till Göteborg så fort som möjligt.

– Jag var absolut inte förberedd, trots att vi hade väntat på just det här samtalet, säger Pernilla.

De lämnade de äldre barnen hos en granne och skyndade sig till Göteborg. Elsa skulle opereras tidigt följande morgon.

– Jag har förträngt så mycket av den här tiden att jag inte ens minns hur lång tid allting tog, säger Tommy.

Pernilla minns däremot natten före operationen mycket tydligt.

– Den var vidrig. Jag minns att vi fotograferade hela Elsas kropp för att ha bilder kvar om hon inte skulle vakna upp dagen efter.

Skillnaden syntes direkt

Transplantationen pågick under hela dagen. Först sent på kvällen fick Pernilla och Tommy träffa Elsa på intensivvårdsavdelningen.

– Det syntes direkt att hon mådde bättre. Hon var så fin i färgen, säger Pernilla.

Efter operationen hölls Elsa nedsövd i en vecka för att kroppen skulle få återhämta sig. Sedan dess har det fungerat bra med det nya hjärtat. Elsa har inte haft någon avstötning och hennes läkemedelsbehandling fungerar. Hon växer, utvecklas och mår bra.

Varje morgon och kväll tar Elsa mediciner för att förhindra att kroppen stöter bort hjärtat.

– Jag tar tabletterna med vatten. Det går bra och jag vet att det är viktigt, säger Elsa.

Transplantationen har däremot medfört komplikationer som påverkar lungorna. Under de första åren efter operationen hade Elsa återkommande lunginflammationer. Efter behandling av bakterier i lungorna har infektionerna blivit betydligt färre.

Elsa behöver fortfarande inhalationsbehandling varje kväll för att hjälpa till att få upp slem från luftvägarna. Det är inte något hon tycker särskilt mycket om.

En vardag med skola och syskon

Idag är Elsa 13 år. Hon har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning och går i sjuan i anpassad grundskola, där hon trivs bra. Hon har också en nära relation till sina syskon, som har varit ett stort stöd under uppväxten. Samtidigt är de som syskon är mest, med allt vad det innebär.

Familjen försöker leva ett så vanligt liv som möjligt. Elsa går på regelbundna hjärtkontroller och en gång om året åker hon tillsammans med Pernilla och Tommy till Göteborg för en mer omfattande uppföljning.

– Det blir som en liten minisemester, säger Pernilla.

Elsa håller med.

– Det är lyxigt att få åka bara med mamma och pappa.

Även vistelsen på Ågrenska har varit rolig, tycker Elsa.

Oron finns alltid nära

Att ha ett barn som varit så svårt sjukt har förändrat Pernilla och Tommy i grunden. Även om Elsa idag mår bra finns erfarenheterna från de första åren ständigt med dem.

– Det finns ett tydligt före och efter. Man hamnar i en existentiell kris där livets skörhet blir väldigt tydlig. Oron finns alltid nära till hands. Den är lätt att plocka fram, säger Tommy.

Samtidigt har familjen hittat ett sätt att leva med det som hänt. En viktig källa till styrka är Elsa själv och hennes positiva inställning till livet.

– Vi finner styrka i att Elsa är en sådan glädjespridare. Hon väljer glädjen och livet alla dagar i veckan, säger Tommy.

Framtiden är fortfarande förknippad med en viss osäkerhet. Pernilla och Tommy vet inte hur länge Elsas transplanterade hjärta kommer att fungera, men känner tillförsikt inför den medicinska utvecklingen.

– Vi har framtidstro. Det är inte konstigt att forskningen inte kan säga hur det ser ut väldigt långt fram i tiden. Samtidigt vet vi att utvecklingen går framåt och att gränserna hela tiden flyttas, säger Pernilla.

Erfarenheterna har också förändrat familjens syn på vad som är viktigt i livet.

– Vi lever livet. Det är inget att skjuta upp. Man ska inte låta småsaker ta för mycket fokus, utan ha det gött istället, säger Tommy.

 

Artikeln om Elsa gjordes i samband med familjevistelsen om barn som genomgått en hjärttransplantation 2026 och är skriven av redaktör Sara Lesslie.

 


Sidan uppdaterad: 2026-10-12