Ett liv vunnet ska också levas – hur går det sedan?
Artikeln baseras på Anna Forsbergs föreläsning i samband med familjevistelsen om barn som genomgått en hjärttransplantation 2026 och är skriven av redaktör Sara Lesslie.
– En organtransplantation kan rädda ett barns liv, men den innebär inte att barnet går från sjukt till friskt. Efter operationen väntar en livslång behandling och en vardag där både barnet och familjen behöver hitta ett nytt sätt att leva. För familjen är det självklara fokuset hur man ska få livet att fungera efter transplantationen. Det säger Anna Forsberg, professor i vårdvetenskap med inriktning mot organtransplantation vid Skånes universitetssjukhus i Lund.
Anna Forsberg presenterar forskning om hur livet utvecklas för barn som genomgått en organtransplantation. Studier visar att många får en god livskvalitet, men också att det finns utmaningar som kan påverka både hälsan och vardagen.
En sådan utmaning är att ta de läkemedel som behövs under resten av livet. Studier av ungdomar som genomgått levertransplantation visar att 35–50 procent har svårt att ta sina läkemedel enligt ordination. Bristande följsamhet är också en vanlig orsak till sen akut avstötning.
– Bristande följsamhet handlar om att medicineringen inte är förenlig med det liv tonåringarna vill leva. Det är viktigt att alla vuxna runt barnet känner till det.
Forskning visar också att koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet förekommer bland tonåringar som transplanterats och kan påverka livskvaliteten negativt.
Samtidigt har många som transplanterats som barn möjlighet att utbilda sig, arbeta och leva ett aktivt liv som vuxna. Ungefär tre fjärdedelar har börjat arbeta eller studera. Livskvaliteten ligger nära den hos personer med andra kroniska sjukdomar, även om den fysiska och sociala funktionen ofta skattas lägre.
– Barnen går från ett livshotande tillstånd till ett liv med bättre hälsa, men med livslång medicinering med allt vad det innebär. Det innebär inte att de går från sjuka till friska.
Att hitta det nya normala
Efter en transplantation handlar återhämtningen inte om att återgå till livet som det var tidigare. I stället behöver barnet och familjen hitta ett nytt sätt att leva. Vad som upplevs som normalt är individuellt och kan förändras över tid.
För många innebär livet efter transplantationen en stor ovisshet. Anna Forsberg beskriver hur en ung vuxen som transplanterats som barn ställer sig en rad frågor: Vad kan jag äta? Hur mycket kan jag träna? Vågar jag gå på en fest? Kan jag be andra att vaccinera sig för att skydda mig?
Frågorna visar hur även vardagliga situationer kan innebära osäkerhet för den som lever med ett transplanterat organ.
– Även som förälder är ofta känslan att gå runt som ett frågetecken och att pendla mellan acceptans och ovisshet, säger Anna Forsberg.
Att anpassa sig till livet efter transplantationen är både en fysisk och en känslomässig förändring. Barnet och familjen behöver skapa nya rutiner och återuppta aktiviteter, samtidigt som de hanterar oro, förväntningar och frågor om framtiden. Både barnet och föräldrarna kan uppleva psykiska och sociala påfrestningar efter transplantationen. Det kan handla om oro för framtiden, rädsla för komplikationer, skuldkänslor och svårigheter att hantera den livslånga behandlingen. En del kan också drabbas av ångest eller depression.
En särskild utmaning är det som ibland kallas tacksamhetsfällan – känslan av att man måste vara tacksam över att ha fått ett nytt organ och därför inte får uttrycka oro, sorg eller missnöje.
– Det är många existentiella och psykologiska komponenter, säger Anna Forsberg.
Sociala relationer och livskvalitet
Att hitta tillbaka till ett socialt liv är en viktig del av anpassningen efter en organtransplantation. Under den första tiden behöver många begränsa sina sociala kontakter för att minska risken för infektioner. Efter hand kan aktiviteter och umgänge återupptas, men vardagen behöver fortfarande anpassas efter medicinering, kontroller och den egna orken.
Forskning visar att arbete, utbildning och möjlighet att delta i fritidsaktiviteter har stor betydelse för livskvaliteten hos personer som transplanterats som barn. Samtidigt kan sjukdom och behandling ha påverkat skolgången och möjligheten att utbilda sig eller arbeta.
Även relationerna till andra människor kan förändras. Många upplever ett starkt stöd från familj och vänner, medan andra blir besvikna när personer i omgivningen drar sig undan eller fortsätter att betrakta dem som sjuka.
– Nästan alla transplanterade jag har träffat berättar att man lär sig vem som är ens riktiga vän i den här processen.
Transplantationen kan också påverka synen på den egna kroppen. Ärr, viktförändringar och andra kroppsliga förändringar kan vara svåra att acceptera och ibland leda till att personen drar sig undan sociala sammanhang. Att hitta tillbaka till vardagen är därför en process som kan kräva både tid och ansträngning. Stöd från familj, vänner och andra i omgivningen kan underlätta anpassningen.
Modell för balans i livet
Anna Forsberg beskriver anpassningen till livet efter transplantationen som en process i flera steg: att förstå sin situation, acceptera den, anpassa vardagen och så småningom hitta en balans.
Processen är inte linjär. Nya komplikationer, förändrade levnadsomständigheter eller oro inför framtiden kan göra att personen behöver ompröva sin situation gång på gång.
– Ingen människa är en kronisk ”gilla läget”-människa. Det går upp och ner hela tiden, och man rör sig fram och tillbaka på skalan, men målet är att även med bakslag försöka röra sig framåt för att hitta en balans.
Att bli vuxen med ett transplanterat organ
Övergången från barn- till vuxensjukvård innebär stora förändringar för ungdomar som har genomgått en organtransplantation. Samtidigt som de ska bli mer självständiga förväntas de ta ett allt större ansvar för sin hälsa och behandling. Det handlar bland annat om att komma ihåg att ta sina läkemedel, gå på regelbundna kontroller och förstå hur infektioner och levnadsvanor kan påverka hälsan. Ungdomarna behöver också kunna hantera de känslomässiga utmaningar som följer med att leva med ett transplanterat organ.
– Det är höga krav vi ställer på ungdomarna som också ska klara av att hantera alla andra delar av sitt liv. Vuxna följs upp ungefär var tredje månad och det varierar väldigt mycket hur tillgången till stöd är däremellan, säger Anna Forsberg.
Hon är kritisk till att så mycket ansvar läggs på ungdomarna och betonar betydelsen av stöd från familjen och andra personer i deras närhet.
Ett liv som ska levas
Att leva med ett transplanterat organ innebär en livslång anpassning. Den sociala anpassningen innebär en kontinuerlig förändring från att vara svårt eller livshotande sjuk innan transplantationen, via återhämtning och rekommenderad karantän, till ett socialt liv med arbete och resor. Denna anpassning sker genom stor ansträngning från organmottagaren.
Även om transplantationen har räddat barnets liv kan oro för komplikationer och framtiden fortsätta att påverka både barnet och familjen. Anna Forsberg betonar att sjukvården behöver ha förståelse för att livet efter transplantationen innebär mer än medicinska kontroller och behandlingar. Barnet går från en livshotande till en kronisk fas som kommer vara hela livet. I den situationen behövs stöd från sjukvården och omgivningen för att barnet ska anpassas till den nya verkligheten.
– För ett liv som är vunnet ska också levas. Det behövs en större empati och förståelse ifrån oss som jobbar i sjukvården för att kunna stötta familjerna, säger Anna Forsberg.
Sidan uppdaterad: 2026-10-15