Hjärttransplantation hos barn

 

Artikeln baseras på Håkan Wåhlanders föreläsning i samband med familjevistelsen om barn som genomgått en hjärttransplantation 2026 och är skriven av redaktör Sara Lesslie.

– För barn med svår hjärtsvikt kan en hjärttransplantation vara den sista behandlingsmöjligheten. Tack vare medicinska framsteg har överlevnaden förbättrats betydligt, men ett transplanterat hjärta kräver livslång behandling och uppföljning. Det säger Håkan Wåhlander som är barnkardiolog och överläkare på Barnhjärtcentrum vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

Den 3 december 1967 genomfördes den första hjärttransplantationen av en vuxen man i Sydafrika. Bara tre dagar senare, den 6 december, gjordes det första försöket att transplantera hjärtat på ett barn.

– Försöken att genomföra hjärttransplantationer gjordes alltså lika tidigt på barn som på vuxna. Barnet överlevde dock bara i sex timmar, säger Håkan Wåhlander.

Till en början var överlevnaden vid hjärttransplantationer låg. Det skulle dröja nästan 15 år innan man började göra transplantationer i större skala. Tack vara nya immundämpande läkemedel som ciklosporin, arbete med förbättrad organhantering och avstötningsdiagnostik, samt konsensus kring begreppet hjärndöd ökade överlevnaden efter hjärttransplantation kraftigt från mitten av 1980-talet.

När ett barn behöver ett nytt hjärta

Hjärttransplantationer på barn i Sverige är nationell högspecialiserad vård (NHV). Det innebär att transplantationer endast utförs vid två universitetssjukhus i landet: Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg och Skånes universitetssjukhus i Lund.

Hjärttransplantation kan bli aktuell när ett barn har så svår hjärtsvikt att det behöver intensivvård, har uttalat nedsatt fysisk prestationsförmåga, inte växer som förväntat eller drabbas av livshotande hjärtrytmrubbningar. Det kan också behövas vid komplikationer hos barn som opererats för enkammarhjärta. Vid samtliga tillstånd är transplantation en sista utväg om ingen annan behandling finns. 

Utredning och väntan på ett nytt hjärta

Inför en transplantation behöver barnet utredas för eventuella hinder som kan utesluta transplantation. Sådana hinder kan vara tidigare hjärtkirurgi och hjärtfel, tillstånd som kan förvärras av immundämpande läkemedel eller att barnet har för små centrala lungartärer eller vener. Vid en utredning görs även en värdering av hur stort donatorns hjärta får vara, samt en kontroll av blodgruppen, som behöver matcha med donatorn.

– Det gäller dock inte vid transplantation av spädbarn då deras immunsystem ännu är tillräckligt omoget för att kroppen ska klara att ta emot ett organ av annan blodgrupp, säger Håkan Wåhlander.

Det behöver också tas hänsyn till om barnet har andra sjukdomar eller funktionsnedsättningar som kan påverka hjärttransplantationen, och till psykosociala faktorer som kan påverka följsamheten till den så viktiga medicinska behandlingen och uppföljningen.

– Normalt sett är intellektuell funktionsnedsättning inte ett hinder för transplantation, men det är viktigt att barnet ska kunna acceptera alla provtagningar och undersökningar inför transplantationen och alla behandlingar och uppföljningar efter transplantationen, säger Håkan Wåhlander. 

Det finns ett skandinaviskt samarbete för organdonation, och i andra hand ett samarbete mellan övriga länder i Västeuropa. När ett barn har satts upp på väntelistan för ett nytt hjärta kan det därmed vara möjligt att hitta en donator i ett annat land.

– Donatorn måste dock finnas på ett maximalt avstånd av fyra timmars flygresa från mottagaren.

Hjärttransplantation hos barn i Sverige

Håkan Wåhlander har tillsammans med kollegor sammanställt resultaten för barn som satts upp på väntelistan för hjärttransplantation i Sverige mellan 1989 och 2023. Av totalt 254 barn som listades har 185 genomgått transplantation.

– De flesta fick ett nytt hjärta inom tre månader från att de satts upp på väntelistan, säger Håkan Wåhlander. 

Den vanligaste orsaken till transplantationen var enligt sammanställningen dilaterad kardiomyopati (50 procent) som innebär att ena hjärtkammaren är förstorad i kombination med försvagad hjärtmuskel. Det gör att hjärtat inte orkar pumpa runt blodet. Även medfödda komplicerade hjärtfel som kräver enkammarkirurgi är en vanlig orsak (25 procent). Övriga 25 procent utgörs av andra medfödda hjärtfel eller hjärtmuskelsjukdomar (till exempel hypertrofisk kardiomyopati, restriktiv kardiomyopati eller aortastenos).

10 procent av barnen som transplanterades under åren för undersökningen var spädbarn, 36 procent var 1–10 år och lite drygt hälften var 11–17 år.

Ungefär en tredjedel av barnen behövde behandlas med mekaniskt cirkulationsstöd inför transplantationen. Mekaniskt cirkulationsstöd är behandling med en hjärtpump eller annan teknisk utrustning som hjälper hjärtat att pumpa runt blodet när den egna pumpförmågan inte räcker till.

Livet efter transplantationen

Under den första tiden efter en hjärttransplantation behöver barnet gå på täta kontroller på sjukhuset. Syftet är att följa hjärtats funktion, upptäcka eventuella tecken på avstötning och anpassa läkemedelsbehandlingen. För att förhindra att kroppen stöter bort det nya hjärtat behöver barnet ta immundämpande läkemedel. Behandlingen innebär samtidigt en ökad känslighet för infektioner och kan ge biverkningar som behöver följas upp.

– Uppföljningen handlar om att hitta en balans. De immundämpande läkemedlen ska skydda hjärtat mot avstötning, men doserna får inte vara så höga att de skadar andra organ, säger Håkan Wåhlander.

Efter en tid kan många av kontrollerna göras på barnets hemsjukhus. Då behöver barnet vanligtvis bara besöka transplantationscentrum i Göteborg eller Lund en gång om året. Eftersom både läkemedlen och transplantationen kan påverka andra delar av kroppen behöver flera olika specialister ofta vara involverade i den långsiktiga uppföljningen.

Första tiden efter transplantationen får de flesta en behandling som består av antikroppar mot vita blodkroppar i kombination med höga doser kortison. Efter en tid får barnet en underhållsbehandling bestående av tre olika klasser av läkemedel: kalcineurinhämmare, proliferationshämmare och kortison.

– I takt med att risken för avstötning blir mindre brukar vi trappa ner dosen och de flesta behöver inte ta kortison regelbundet.

Avstötning

Avstötning innebär att kroppens immunsystem ser det nya organet som främmande och försöker angripa det. Risken för avstötning är störst dagar till månader efter transplantationen, men kan också utvecklas långsamt och leder gradvis till att hjärtats funktion försämras. Risken för avstötning är mindre hos spädbarn än hos äldre barn. För att minska risken behöver barnet ta immundämpande läkemedel som minskar risken för att immunsystemet angriper hjärtat. För att upptäcka avstötning tas det regelbundet vävnadsprover (biopsier) från hjärtat.

En amerikansk studie med över 11 000 transplanterade personer visar att unga vuxna mellan 17–29 år löper störst risk för transplantatssvikt. 

– Vid sen avstötning kan dålig följsamhet vara en orsak. Därför är det viktigt att barnet har en nära kontakt och dialog med sin kardiolog. 

Komplikationer

Om barnet råkar ut för transplantatssvikt ges traditionell hjärtsviktsbehandling. Ibland ges avstötningsbehandling och justering av immundämpande läkemedel. Det kan behövas mekaniskt cirkulationsstöd, och om ingen förbättring sker kan det behövas en ny transplantation.

Den definitiva behandlingen av transplantationssvikt är retransplantation, alltså att göra om hjärttransplantationen. Det krävs hos cirka 3 procent av alla hjärttransplanterade.

Kranskärlsangiopati

Även kranskärlen som förser hjärtat med blod kan påverkas med tiden (kranskärlsangiopati). Det tolkas som en långsam kronisk avstötningsreaktion. För att upptäcka påverkan görs kranskärlsröntgen med kontrastvätska eller en undersökning med datortomografi.

– Kranskärlsangiopati kan vara en allvarlig komplikation eftersom hjärtfunktionen påverkas. 

Kranskärlsangiopati behandlas med justering och byte av immundämpande läkemedel och även blodförtunnande läkemedel. Det kan krävas hjärtsviktsbehandling och retransplantation.

Infektioner

Det är vanligt med infektionskänslighet, både mot vanliga virusinfektioner och sådana som särskilt drabbar personer med nedsatt immunförsvar. Risken är störst precis efter transplantationen och många barn behöver förbyggande behandling mot till exempel svamp och bakterier.

PTLD

Det finns en förhöjd risk att få en speciell typ av lymfkörtelcancer efter transplantation (PTLD, Post Transplantation Lymfoproliferative Disease). Enligt en studie från Drottning Silvias barnsjukhus förekommer PTLD hos uppemot en fjärdedel av hjärttransplanterade barn. Det är vanligast inom fem år efter transplantationen. PTLD kan sitta i flera olika organ, vanligast i buk eller lungor och behandlas med minskad immundämpning och cytostatika.

– De allra flesta överlever PTLD, men det är förstås en allvarlig komplikation, säger Håkan Wåhlander.

Njursvikt

Njursvikt är en vanlig komplikation efter transplantation. Det beror på att den tidigare hjärtsvikten, transplantationen i sig och läkemedel som tas vid transplantation påverkar njurarna. Unga mottagare har goda möjligheter att återhämta sig efter njursvikt. Den kan dock bli kronisk. Det är viktigt att regelbundet kontrollera blodtrycket och vid behov medicinera mot högt blodtryck, eftersom det kan påverka njurarna.

– Riktigt allvarlig njursvikt är ovanligt. Ungefär fyra procent av hjärttransplanterade personer behöver senare transplantera njurarna, säger Håkan Wåhlander.

Övervikt

Övervikt är mindre vanligt hos personer som behöver transplantation än hos övrig befolkning. Det är desto vanligare efter en transplantation och kan bero på kortisonbehandling, en sämre ämnesomsättning och inaktivitet. Övervikt kan ha konsekvenser för hur det går på lång sikt efter en transplantation.

Neurologiska komplikationer

Det är förhållandevis vanligt med intellektuell funktionsnedsättning (30 procent) och beteendesvårigheter hos barn som har genomgått en hjärttransplantation. Transplantationen är vanligen inte den huvudsakliga orsaken. I många fall beror svårigheterna på faktorer som funnits före transplantationen.

Hur mår barnen?

I sammanställningen om hur det gått för barn som listats för hjärttransplantation i Sverige åren 1989–2023 tittade man också på långtidsöverlevnad. Sett till hela gruppen kan man se att överlevnaden har blivit bättre. Bland de som opererades de första 10–15 åren som undersökningen mäter (1989–2023) är det ungefär 60 procent som har ett fullt fungerande hjärta efter 20 år.

– Bland de som transplanteras idag är den siffran troligtvis högre på grund av medicinsk utveckling och bättre omhändertagande, säger Håkan Wåhlander.

Överlevnaden efter hjärttransplantation har förbättrats, men barnen har fortfarande en ökad risk för sjukdomar och komplikationer på lång sikt.

– Detta gäller hos alla transplantationspatienter. Ungefär en fjärdedel av patienterna i undersökningen har gått bort. Hos två tredjedelar av de som gått bort är det hjärtat som sviktar på sikt, säger Håkan Wåhlander.

Uppemot 90 procent av barnen som genomgått en hjärttransplantation kan leva ett aktivt liv, även om vissa har begränsad fysisk ork.

Ett nytt hjärta ger nya möjligheter

Hjärttransplantation är en viktig behandlingsmöjlighet för barn med svår hjärtsvikt. De medicinska framstegen har gjort att allt fler barn överlever och kan leva ett aktivt liv. Samtidigt innebär transplantationen en livslång behandling och uppföljning, där både familjen och sjukvården har en viktig roll.

– Barnet kan drabbas av många olika komplikationer, men hjärttransplantation är en livräddande behandling som ger barn med svår hjärtsvikt nya möjligheter, säger Håkan Wåhlander.

 

Fråga till Håkan Wåhlander

Kan CMV-virus bryta ut flera gånger?

– Det kan hända, men kroppen utvecklar antikroppar så har man haft det en gång finns det ett inbyggt skydd i kroppens immunsystem.

 


Sidan uppdaterad: 2026-10-13